Svenska läkare som behandlar ”hypotyreos typ 2” av Mats Reimer

Mats Reimer är barnläkare i Mölnlycke. Bloggen diskuterar ofta alternativmedicin i svensk sjukvård, men också pediatriska frågor som allergi eller neuropsykiatri och evidensen för vården i vardagen. 
Följ hans blogg på http://www.dagensmedicin.se/blogg/mats-reimer/svenska-lakare-som-behandlar-hypotyreos-typ-2/




Alla läkare har fått utbildning om diabetes mellitus typ 2. Men de flesta svenska läkare har aldrig hört talas om hypotyreos typ 2. De som hört om det har förmodligen blivit presenterade för diagnosen av någon patient som ställt den på sig själv och önskat behandling trots normala värden på TSH och fritt-T4.

Jag har letat på nätet och hittat en finsk och ett fåtal svenska läkare som trots en avsaknad av vetenskapliga studier ändå tror att diagnosen hypo2 finns. (Antal artiklar i trovärdiga tidskrifter är lika med noll.)

 Vad jag förstår motiverar dessa kollegor diagnosen enbart med patientens rapporterade symtom, eller genom att klämma på överarmen och upptäcka vad man anser vara myxödem, eller genom att sända prover till Scandlab för en urinanalys av T3/T4 för 1895 kronor. (Detta är inget prov som används av sjukhusens endokrinologer).

En del läkare laborerar med egna normalgränser på TSH, och betraktar värden över 2,5 som för höga. Jag har fått lära mig att när en kvinna med riktig hypotyreos (”typ 1”) blir gravid skall man helst dosera upp Levaxin och sikta på TSH under 2,5 för att vara helt på den säkra sidan så att fostrets hjärna garanterat inte får för lite hormon. Men det är inte denna låga gräns som används när man skall ställa diagnosen i första vändan.

Bo Wikland som har mottagning på Läkarhuset vid Hötorget lär enligt intervju på en nättidning anse 2,5 som normalgränsen för TSH, och rapporterar patienten symtom förenliga med hypotyreos rekommenderar han att man går vidare med antikroppsanalyser och/eller finnålsbiopsi även vid normala TSH. Hittar man där något tecken till autoimmunitet skulle det motivera behandling, som hos denna patient som skrev på ett nätforum 2009-04-02:
”Efter en allmän genomgång av vissa symptom och blodtrycksmätning gick vi igenom blodproverna som togs förra gången på Sophiahemmet. Det visade sig att alla prover var normala... förutom att antikroppar (Tg-ak) hade ett värde på 100 där referensen är <4,1! Får jag säga YES!?

 Enligt Bo's uppgift menar Socialstyrelsen att man aldrig sätter in Levaxin om TSH, f-T4, f-T3 är inom referensramen, och om jag förstod rätt oavsett symptom. Bo verkar vara av annan åsikt (vem är förvånad), och menar på att förhöjda värden av antikroppar ändå tyder på att något är fel. Det var väl på något sätt motiveringen till att skriva ut Levaxin på prov under 6 veckor för att se om jag känner mig bättre.”

Enligt professor Ernst Nyström som skriver på Internetmedicin är det uppåt 20 % av friska kvinnor som har anti-TPO medan ”bara” 2-3 % utvecklar hypotyreos. Påvisbara autoantikroppar är inte nödvändigtvis förenat med sjukdom. Anti-TG (tyreoglobulin) tycker Nyström inte är indicerat i hypotyreosutredningen, anti-TG mäts vad jag förstår främst när man vill säkert bestämma TG-nivån vid uppföljning av tyroideacancer (men jag kan har fel, det är inget prov jag brukar ta på någon av mina patienter).

En del svenska patienter som inte kan få sin vanliga doktor att tro på hypotyreos, eller som inte kan få doktorn att skriva ut torkad svinsköldkörtel istället för Levaxin vänder sig till en läkare i Finland. Karin Munsterhjelm i Ekenäs är allmänläkare, men verkar delvis utanför skolmedicinen med behandling av amalgamsjuka, elallergi, hypotyreos typ 2 och en tro på ortomolekylärmedicin (dit hon vad jag förstår räknar svinsköldkörtel).

Enligt Helsingborgs Dagblad finns en allmänläkare i Ängelholm som berättar att hypotyreos är en folksjukdom och refererar till uppgifter om att 40-50 % av befolkningen i USA lider av för låg ämnesomsättning. Antingen ” hypotyreos typ 1, som kan fastställas med blodprov, eller den mer dolda varianten, typ 2 som inte syns i blodtester på grund av att felet ligger på cellnivå ”.

Samma tankar framförs av en professor Karl E Arfors: ”Värdet på TSH gäller kanske vid primär hypotyreos – men icke vid hypotyreos typ 2 – som är ett omvandlingsproblem i den perifera vävnaden – när vanligen inte tillräckligt T3 bildas.” Professor Arfors verkar mena att hälften av Sveriges kvinnor över 40 år borde få tillskott av tyroideahormonet T3. Arfors tror jag inte jobbar kliniskt, och den antroposofiske läkaren Einar Berg får inte längre skriva några recept, men han föreläser åt Scandlab om hypotyreos typ 2.

En av de svenska läkare som däremot ofta behandlar hypo2 är Britt-Marie Toregard som sadlat om från kosmetisk kirurgi och botox till att behandla upplevda hormonproblem. Enligt vad hon berättat för Olle Haglund hade hon för ett år sedan ställt diagnosen hypo2 på runt 150 patienter (de flesta med helt normala värden på TSH) och hjälper inte behandling med T4 lägger hon till T3. Skulle inte det hjälpa ”kan det bero på att binjurebarksfunktionen är för låg” och då läggs lite kortison till. Och hjälper inte det heller kan patienten vara utsatt för ”en möjlig toxisk inverkan av miljögifter och därför behöva någon form av detoxifiering”.

T3/T4 och kortisol är livsnödvändiga hormoner och har man allvarlig brist på dem blir man svårt sjuk. Men även för höga nivåer av dessa hormoner leder till sjukdom, så att ordinera Levaxin eller Prednisolon kan faktiskt vara farligt. Jag förstår att de ”hypo2-patienter” som söker en förklaring till sin trötthet och andra symtom inte mår bra, och att de inte känt sig hjälpta av tidigare läkare som inte hittat något fysiskt fel. Men att ge dessa patienter hormonpreparat på lösa boliner är inte att handla enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Man kanske till och med skulle kunna likna det vid vanvård?

Mats Reimer