Sambandet äggstockar-binjurar-sköldkörtel
Skribent: Michael Lam, leg. läkare
Det endokrina systemet består
av åtta olika körtlar som sitter strategiskt placerade i kroppen. Tre av
de viktigaste körtlarna för kvinnor är äggstockarna, binjurarna och
sköldkörteln.
Binjurarna, sköldkörteln och
äggstockarna styrs via varsin axel: HPA-, HPT- och HPO-axeln (H står för
hypotalamus, P för hypofysen och A, T och O för respektive slutorgan –
binjurar, sköldkörtel och äggstockar). Hypotalamus signalerar till
hypofysen som i sin tur talar om för slutorganen att tillverka hormoner
som påverkar resten av kroppen. Slutorganen ingår även hormonellt i
andra organsystem via olika nätverk och axlar.
Ett sådant hormonsystem kopplar samman äggstockarna, binjurarna
och sköldkörteln till den så kallade OAT-axeln. Det som händer i ett
organ kommer därför att ha en fysiologisk, klinisk eller subklinisk
effekt på den här axelns övriga organ, vilket innebär att de tre organen
är hormonellt beroende av varandra för optimal funktion.
Om binjurarna är svaga störs därför ofta även sköldkörtelns
funktion, och menstruationscykeln kan bli oregelbunden. På samma sätt
kan en underaktiv sköldkörtel försämra funktionen hos binjurarna.
Hormonella obalanser i äggstockarna, t.ex. östrogendominans (d.v.s. för
högt östrogen i förhållande till progesteron), förvärrar ofta befintlig
subklinisk hypotyreos.
Obalanserad OAT-axel
Obalanser i OAT-axeln kan ge mängder av hälsoproblem som är
irriterande i sin mildaste form och invalidiserande som värst. De
vanligaste besvären vid OAT-obalans ger symtom som visar på samtidig
underfunktion i två eller alla tre organen.
Östrogendominans och
underfunktion i sköldkörtel och binjurar är ett vanligt scenario.
Symtomen kan vara sömnbesvär, trötthet eller kronisk trötthet, ledvärk,
träningsintolerans, hjärndimma, sockerintolerans, diabetes, torr hud,
frusenhet, låg ämnesomsättning, oförmåga till viktnedgång, PMS,
endometrios, oregelbunden menscykel, bröstcystor, oro/ångest, depression
och övervikt kring midjan.
Kvinnor som har opererat bort äggstockarna kan ändå ha obalans i
OAT-axeln på grund av östrogenobalans eftersom det inte bara är
äggstockarna som tillverkar östrogen. Det produceras även i binjurarna
och i fettvävnad.
OAT-obalans innebär en hormonell obalans som kan vara både
klinisk och subklinisk, men som ännu inte erkänns inom den
konventionella medicinen. Eftersom den kliniska bilden innefattar flera
endokrina systemobalanser finns det inga prover som kan isolera och
identifiera det exakta orsaksstället. Det råder alltså ett skriande
behov av forskning på det här området.
Vår aktuella förståelse av detta tillstånd kommer därför
huvudsakligen från klinisk erfarenhet och olika fallstudier. Därmed
måste obalanser i OAT-axeln i nuläget ses som ett kliniskt tillstånd,
inte som ett sjukdomstillstånd, som bara ska övervägas när
konventionella endokrina, diagnostiska och terapeutiska metoder inte ger
önskat resultat och när konventionella utredningar och prover inte är
tillräckligt.
Eftersom symtomen är så många, överlappande och olikartade, är
det lätt att även en läkare med mer holistiskt synsätt blir
överväldigad.
Det finns en motsvarighet till OTA-obalans hos män som leder
till minskad könsdrift och lågt testosteron. Låga nivåer av manligt
könshormon påverkar också sköldkörtelns och binjurarnas funktioner.
Östrogendominans och OAT-axeln
Östrogendominans kan öka sköldkörtelbindande proteiner i
blodomloppet. Därför kan sköldkörtelblodprover uppvisa normala värden
samtidigt som det kan råda brist på sköldkörtelhormon i vävnaderna,
vilket leder till subklinisk eller klinisk hypotyreos.
När östrogennivån är hög har binjurebarken svårare att svara på
signaler från hjärnan om ökad kortisolproduktion. Östrogen försämrar
även binjurefunktionen genom att störa utsöndringen av kortisol från
binjurebarken. Hög östrogennivå kan leda till en motsvarande ökning av
kortisolbindande globulin som cirkulerar i blodomloppet där det binder
till fritt kortisol så att detta inaktiveras.
Passera cellmembranen
Alltså kan en kvinna med östrogendominans ha tillräckligt med
totalkortisol i blodet medan hennes fria, tillgängliga kortisolnivå är
låg. Eftersom enbart fritt, obundet kortisol kan passera genom
cellmembranen och aktivera receptorer inuti cellerna, avtrubbas
kortisolets effekt på cellnivå.
Och precis som östrogendominans kan bidra till
binjureinsufficiens, kan binjureinsufficiens bidra till
östrogendominans. Kortisol tillverkas i binjurebarken av progesteron. Om
binjurarna är svaga tenderar kortisolet att vinna över progesteronet,
vilket kan ge låg progesteronnivå och därmed relativ östrogendominans.
En ogynnsam feedbackslinga skapas som bildar en ond cirkel. För
mycket östrogen i förhållande till progesteron påverkar både
sköldkörtelns och binjurarnas funktion, och trötta binjurar och
sköldkörtel kan förvärra östrogendominansen.
Binjurarna sviktar först
Binjurarnas funktioner brukar vara de första endokrina
funktionerna som sviktar när kroppens normala kompensatoriska respons
överväldigas av stress. Tyvärr erkänns detta sällan som ett patologiskt
tillstånd. Accepterade sociala kompensatoriska åtgärder, t.ex.
kaffeintag, maskerar ofta de underliggande problemen när binjurarna
lägger in överväxeln för att klara de tidiga tecknen på binjuretrötthet.
Nästa endokrina körtel som påverkas är den insulinproducerande
delen av bukspottkörteln. Kroppens blodsockernivåer råkar i obalans och
kompenseras tillfälligt genom sug efter läsk och energidrycker, godis
och fikabröd.
Efter bukspottkörteln kommer sköldkörteln. Trötthet, tröghet,
frusenhet och viktuppgång är vanliga förstasymtom som leder patienten
till vårdcentralen där hypotyreos ofta diagnostiseras och behandlas
rutinmässigt med syntetiskt sköldkörtelhormon. Trots detta kvarstår
symtomen över tid hos mer än 70 procent av patienterna som får
sköldkörtelmedicin.
Efter sköldkörteln uppstår oftast onormal funktion i
äggstockarna där östrogendominans är en vanlig följd. Symtomen
innefattar då PMS, endometrios, bröstknölar och oregelbunden menscykel.
Hormonersättning kan fungera kortsiktigt, men om inte binjurarna kollas
upp och behandlas vid behov, kommer patientens respons att avta på sikt.
Slutligen påverkas även bisköldkörtlarna, tallkottkörteln,
autonoma nervsystemet samt hypotalamus. När det har gått så långt är
OAT-axeln i stark obalans.
Binjuretröttheten upptäcks ofta sist, trots att den uppstår
först. Dessutom övervägs bara behandling när funktionen är starkt
nedsatt, med samtidiga allvarliga störningar i äggstocks- och
sköldkörtelfunktion. Och om binjureinsufficiens till slut upptäcks,
läggs sällan tillräcklig vikt vid samtidiga obalanser i äggstockar och
sköldkörtel.
Nyckeln till att åtgärda OAT-obalansen återfinns hos binjurarna,
eftersom det är här som kortisolet tillverkas. Vid binjuretrötthet
uppstår obalans i kortisolproduktionen som ofta leder till multipel
organresistens som kan innefatta både sköldkörtel och äggstockar.
Faktum är att binjuretrötthet är en vanlig men ofta förbisedd
orsak till sekundär klinisk eller subklinisk hypotyreos. Det klassiska
scenariot är att patienten klagar hos läkare på stark trötthet, torr
hud, viktökning, låg kroppstemperatur och sömnproblem.
Sköldkörtelproverna visar antingen normalt eller högt TSH,
normalt eller lågt T3 och fritt T3, normalt eller lågt T4 och fritt T4.
Patienten brukar då behandlas med sköldkörtelhormonersättning. En
tillfällig förbättring är att vänta, men avtar efter ett tag och
symtomen kvarstår.
Ibland skrivs för höga doser sköldkörtelmedicin ut för att
normalisera till synes suboptimala blodnivåer. Kroppen sätts på
överväxel så att den basala ämnesomsättningen höjs. I det här läget kan
en befintlig, tidigare dold binjuresvaghet plötsligt visa sig som
förvärras till binjureinsufficiens. Antidepressiva läkemedel skrivs ofta
ut som en lösning för att kontrollera de nya symtomen eftersom läkaren
nu har slut på alternativ. Inte sällan förvärrar detta OAT-obalansen.
Det är viktigt att förstå att optimal binjurefunktionen spelar
en huvudroll i den här obalansen. När binjurarnas aktivitet försvagas,
uppstår kortisolinducerad resistens hos så gott som alla övriga
hormonreglerade organ inklusive äggstockar, sköldkörtel och
bukspottkörtel. Få hormoner – t.ex. insulin, progesteron, östrogen och
testosteron – har möjlighet att arbeta på optimal nivå när
binjuretrötthet föreligger.
Den normala negativa feedbackslingan via hypotalamus och
hypofysen kan trubbas av och bindande transporthormoner i blod kan
störas. Varje hormons förmåga att reglera och anpassa sitt målorgan för
att uppnå homeostas försämras därför ofta.
Vanliga symtom är instabilt blodtryck och blodsocker, bipolära
tillstånd och oro/ångest som kommer och går, okontrollerbara reaktiva
adrenalinrusher, ”hjärndimma”, långsammare ämnesomsättning och
oregelbundna menstruationer.
Eftersom läkare saknar klinisk utbildning gällande
binjuretrötthet, behandlar de bara symtomen på svag sköldkörtel och
svaga äggstockar. I ett tidigt skede av binjuretrötthet är
kortisolutsöndringen hög eftersom kroppen försöker att neutralisera det
konstanta stresspåslaget.
Men när för mycket kortisol produceras uppstår många ogynnsamma
effekter. Kortisolet blockerar t.ex. cellernas progesteronreceptorer som
blir mindre känsliga.
Progesterontillverkningen i binjurarna avtar i förmån för kortisolproduktionen.
Som vi sett kan detta ge en obalans mellan östrogen och
progesteron där östrogen dominerar – åtminstone relativt. Det är ingen
slump att hälsobesvär som kan kopplas till förhöjt östrogen – t.ex. PMS,
fibrom och andra besvär som är typiska före klimakteriet – ökar när
kvinnor närmar sig 35–40-årsåldern.
Många kroniskt sjuka har både låg binjure- och
sköldkörtelfunktion. I sådana fall är det viktigt att börja
läkeprocessen genom att stötta binjurarna innan man sätter in
sköldkörtelhormon. Annars kan den ökade cirkulationen av
sköldkörtelhormon belasta de redan svaga binjurarna ännu mer, vilket då
kan leda till svår binjureinsufficiens.
En behandlingsplan som bara
bygger på att stötta en enskild körtel utan att överväga obalans i
organsystemen fallerar ofta och kan till och med göra situationen värre.
En behandling som fokuserar på binjurarna först leder däremot
ofta till anmärkningsvärda resultat eftersom äggstockarnas och
sköldkörtelns hormoner får chans att balansera sig själva när
binjurarnas återhämtar sin styrka.
Hypotyreos
Hypotyreos kan vara primär eller sekundär. Primär hypotyreos är
lätt att behandla genom tillförsel av sköldkörtelhormon. Men om symtomen
på hypotyreos kvarstår trots behandling, måste man gå vidare oavsett
labbprovernas värden för att hitta orsaken till den låga
sköldkörtelfunktionen.
Sekundär hypotyreos beror på nedsatt funktion i ett annat
organsystem. Binjuretrötthet är en av de mest förbisedda och dessutom
vanligaste orsakerna till både klinisk och subklinisk sekundär
hypotyreos.
Låg binjurefunktion leder ofta till låg sköldkörtelfunktion, som
vanligtvis visar sig genom höga nivåer av sköldkörtelbindande globulin
(TBG), lågt fritt T4, lågt fritt T3, högt TSH samt låg kroppstemperatur.
Få läkare har kunskaper om det här sambandet. Lyckligtvis kan sekundär
hypotyreos hävas när det underliggande problemet åtgärdas.
Sköldkörteln och OAT-axeln
Sköldkörtelobalans är kanske den mest förvirrande, mest
invecklade och svåraste av de endokrina sjukdomarna. Behandling av
sköldkörtelsymtom utan fullständig förståelse för de komplexa
bakomliggande orsaker som kan kopplas till äggstockar och binjurar
fallerar ofta över tid.
Eftersom sköldkörteln reglerar ämnesomsättningen påverkar den
även kroppens produktion av könshormoner, bl.a. SHBG
(könshormonsbindande globulin), prolaktin och GnRH
(gonadotropinfrisättande hormon) som alla inverkar på
menstruationscykeln och kroppens förmåga att bli gravid.
Sköldkörtelhormon stimulerar även äggstockarnas progesteronproduktion.
Onormal sköldkörtelaktivitet kan därför skapa störningar i
menstruationscykeln hos både yngre och lite äldre kvinnor. Kvinnor med
PCOS och infertilitetsproblem har ofta kroniskt låg progesteronnivå.
Problemen blir ofta värre dagarna före menstruation.
Obehandlade sköldkörtelproblem kan bidra till infertilitet, PMS
och klimakteriesymtom. Eftersom sköldkörtelhormon har likheter med vissa
metaboliter av östrogen och progesteron kan receptorer för
sköldkörtelhormon både blockeras och främjas av östrogen och
progesteron.
Obalans mellan sköldkörtelhormon T3 och T4 kombinerat med
obalans mellan östrogen och progesteron kan efterlikna klimakteriesymtom
och leda till många olika symtombilder ifråga om humör,
temperaturreglering, kvarhållande av vätska, energinivå och
sömnkvalitet. Kvinnor med normala TSH-värden kan faktiskt lida av
subklinisk hypotyreos utan att veta om det.
Sköldkörteln har också en nära koppling till binjurarna. När
binjurarna är svaga minskar deras förmåga att hantera stress och
energireserverna blir lidande. För att öka överlevnadschansen tvingar
binjurarna kroppen att nedreglera energiproduktionen på olika sätt. Med
andra ord minskar ämnesomsättningen för att spara energi: kroppen
behöver vila.
Labbprover av T4 och T3 kan därför vara normala samtidigt som de
klassiska symtomen på hypotyreos är uppenbara med konstant låg
kroppstemperatur och nedsatt ankelreflex. Alternativt kan blodproverna
visa låga nivåer av fritt T4 och fritt T3 medan TSH-värdet är normalt
eller förhöjt.
I bägge fallen är sköldkörtelbehandling med syntetiskt T4- och
T3-hormon utan att först överväga binjurestöd ett vanligt misstag som
kan leda till att OAT-obalansen ökar. Orsakssambandet är enkelt.
Behandlingen med sköldkörtelhormon ökar ämnesomsättningen, vilket är
detsamma som att försätta alla kroppens system på överväxel vid en
tidpunkt då kroppen försöker vila genom nedreglering.
Den här överlevnadsmekanismen går alltså ut på att minska – inte
öka – nivåerna av T4 och T3. Medicineringen står i rak motsats till
kroppens överlevnadsstrategi och i många fall kan den liknas vid att
hälla olja på öppen låga. Binjurar som redan är på gränsen till
utmattning klarar inte att kompensera belastningen från den ökade
energiproduktionen.
Sköldkörtelmedicinering under sådana förhållanden kan leda till
en tillfällig men oftast kortlivad symtomförbättring och energistegring.
Tröttheten kommer sedan tillbaka när sköldkörtelmedicinen underminerat
den redan befintliga binjuretröttheten och påskyndar ofta
binjureutmattningen.
Tröttheten fortsätter att öka långt utöver de inledande symtom
som medicineringen var avsedd att åtgärda. Det enda som hjälper är att
öka dosen eller byta till kraftfullare sköldkörtelmedicin.
Men vad händer då i kroppen? Även om värdena för T4, T3 och TSH
kan förbättras uppvisar patienten ingen symtomförbättring, ofta tvärtom.
Läkaren kan vilseledas av de "förbättrade" labbresultaten och tro att
man är på rätt väg. Om värdena för FT4, FT3 och rT3 inte vägs in i den
kliniska bilden får man ingen kännedom om hur sköldkörtelmedicinen
fungerar på cellnivå.
Kroppens rop på hjälp fortsätter att genljuda i form av låg
kroppstemperatur, medan läkaren kanske fortsätter att öka dosen av
sköldkörtelhormon. Det här tillvägagångssättet kommer inte att fungera
långsiktigt och medicineringens oavsiktliga negativa effekter på
binjurarna överstiger snart dess fördelar för sköldkörteln.
Medan binjurarna fortfarande fungerar kommer de att fortsätta
att nedreglera så mycket de bara kan och trubbar därmed av kroppens
respons på sköldkörtelmedicinen. Till sist är patienten så överlastad
med sköldkörtelhormon att biverkningar som hjärtklappning och darrningar
uppstår medan tröttheten och känslan av tröghet ligger kvar.
Personer med hypotyreos som inte blir bättre av
sköldkörtelmedicin bör alltid överväga binjuretrötthet som en möjlig
bakomliggande orsak till underfunktionen. En normalisering av
binjurefunktionen i sådana fall är nyckelbehandlingen och leder ofta
till spontan tillbakagång av symtomen på hypotyreos. Ju snabbare
binjuretröttheten åtgärdas, desto snabbare kommer symtomen på hypotyreos
att förbättras.
Det är dock viktigt att observera att sköldkörtelprover kommer
att visa på fortsatt låg funktion under en tid medan binjurarna
återställs på grund av en fördröjande effekt.
TSH-värdet kan vara
fortsatt högt och ligga utanför det normala intervallet medan fritt T3
och fritt T4 är låga. Den här fördröjningen kan vara i flera månader.
Men efterhand som binjurarna återställs förbättras patientens kliniska
tillstånd med normal kroppstemperatur, ökad energi, minskat behov av
sköldkörtelmedicin och förbättrad viktkontroll.
Samtidigt som det är viktigt att ge binjurarna primärt fokus hos
patienter med nedsatt binjure- och sköldkörtelfunktion, är det viktigt
att inte abrupt sluta med sköldkörtelmedicinering (eller annan
behandling med naturliga körtelextrakt eller örter som har stimulerande
effekt) utan läkares vägledning.
Om man tvärt slutar med medicinerna kan mycket olustiga
abstinenssymtom uppstå och i sällsynta fall kan binjuretröttheten
förvärras. Den bästa kliniska strategin är att ge binjurarna stöd och
näring och låta sköldkörtelfunktionen förbättras på egen hand.
Den sämsta strategin vid binjure- och sköldkörteldysfunktion är
att bara fortsätta att öka sköldkörtelmedicineringen. Följden kan bli
att patienten blir beroende av den starka medicinen samtidigt som man
lider av symtom på förgiftad sköldkörtel, t.ex. hjärtklappning. Man är
då konstant trött och orolig under dagen men samtidigt för uppskruvad
för att somna på kvällen.
I sådana fall fortsätter binjurarna att svikta och nedreglera
kroppens funktioner för att spara energi. Detta är ingen ovanlig
situation, men ignoreras fortfarande.
En sista punkt som är viktig att observera är att försök att gå
ned i vikt ofta misslyckas när det råder OAT-obalans på grund av den
underliggande metaboliska rubbningen. Den goda nyheten är att när
balansen i OAT-axeln återställs kommer viktminskningen ofta naturligt.
Att sätta viktminskning som en högsta prioritet är därför ingen bra
strategi i dessa lägen.
Nedsatt sköldkörtel- och binjurefunktion och OAT-obalans
Trots att symtom på samtidig låg binjure- och låg
sköldkörtelfunktion inte alls är ovanlig, uppmärksammas inte sambandet i
den konventionella medicinen. Personer som diagnostiseras med
hypotyreos efter en traumatisk eller starkt stressande händelse, t.ex.
en olycka, en infektion, en komplicerad graviditet eller ett
känslomässigt trauma som skilsmässa eller nära anhörigs dödsfall, bör
vara särskilt uppmärksamma om sköldkörtelmedicinering inte hjälper.
Personer med dålig reglering av kroppstemperaturen tycks vara
mer benägna att tillhöra den mixade orsaksbilden med symtom på både
binjuretrötthet och hypotyreos. Detta är särskilt vanligt hos personer
med OAT-obalans som har konstant låg kroppstemperatur mellan 33 och
strax under 37 grader.
De kan också vara känsligare för den omgivande temperaturen och
känna sig varmare än normalt när det är varmt och frysa mer än normalt
när det är kallt. De lider även av trötthet, torr hud och viktuppgång.
Patienten med blandad orsakstyp är svårast att bota. Man bör
börja med att uppmärksamma binjurarna eftersom de utgör nyckeln till den
fortsatta läkningen. Om binjurefunktionen normaliseras kan symtomen på
hypotyreos i dessa fall ofta minska eller försvinna helt.
Dominans hos en viss axelkomponent
Vid OAT-obalans är det vanligt att en axelkomponent dominerar
och därför är mer problematisk. Den komponenten återspeglar oftast det
organsystem som är konstitutionellt svagast och alltså mest skadat.
Exempelvis kan symtomen på subklinisk hypotyreos vara svårare jämfört
med störningar hos binjurar och äggstockar.
Personer som uppvisar klinisk sköldkörteldominans har oftast
mycket låg fysisk energinivå utöver de klassiska tecknen på hypotyreos –
t.ex. torr hud och oförmåga att gå ned i vikt. Tröttheten är deras
främsta besvär. De är för trötta för att bry sig om PMS eller depression
även om dessa symtom också finns och kan ge läkaren ledtrådar.
De flesta inom sjukvården tenderar dock att missa dem om de inte
har kunskap om nedsatt binjurefunktion, utan tror att hypotyreos är det
enda problemet.
Den binjuredominanta typen lider ofta av känslomässiga besvär
som oro/ångest och irritabilitet. De är också trötta, men tröttheten är
oftast inte lika besvärlig som den känslomässiga berg- och dalbana som
dessa personer hamnar i.
Personer vars äggstockar är den dominanta körteln brukar uppleva
stora problem med hjärndimma och minnesbesvär utöver PMS och andra
symtom på östrogendominans.
Att ta reda på vilken av OAT-axelns körtlar som är dominant är
viktigt när man lägger upp ett återhämtningsprogram eftersom
rekommendationerna för näringsintag, kost och övrig livsstil skiljer sig
åt mellan grupperna. Exempelvis brukar naturlig GABA (eller
GABA-höjande näringsämnen, red. anm.) vara effektivt för att öka
sömnkvaliteten hos binjuredominanta personer. Men det fungerar inte alls
lika bra som 5-HTP för sköldkörteldominanta personer. Varje näringsämne
har sin unika väg och måste matchas med rätt orsaksproblem för att
uppnå maximal effektivitet.
När det gäller kosten brukar sköldkörteldominanta må bra av
främst vegetarisk mat med ökad andel fiber för bättre matsmältning och
upptag, medan äggstocksdominanta har mest fördel av en kost med mycket
protein i förhållande till kolhydrater.
Binjuredominanta mår ofta bäst av en balanserad kost som lutar
lite mer åt protein och fett plus fler mål per dag för att få bukt med
hypoglykemi. Personer med en blandad typ behöver en kombination av
ovanstående.
Gällande motion är sköldkörteldominanta ofta bäst lämpade för
rytmisk, taktfast träning som löpning eller simning.
Äggstocksdominanta
mår bäst av mildare och mentalt fokuserad träning som yoga.
Den
binjuredominanta typen är svårare eftersom den kan delas in i två
huvudkategorier – personer med hög binjurefunktion och personer med låg
binjurefunktion.
Ansträngande träning är ofta fördelaktigt för personer med hög
binjurefunktion eftersom den hjälper dem att bränna bort
överskottsadrenalin.
Personer med låg binjurefunktion bör tvärtom ofta undvika
träning tills kroppens reserver är återställda genom rätt näring och
kost. Sedan kan en gradvis upptrappning av isometrisk (statisk) och
isotonisk (dynamisk) träning inledas.
Men det kan också hända att den dominerande typen förändras
under återhämtningens gång så att en sköldkörteldominant person t.ex.
övergår till att vara binjuredominant. Detta kan uppstå när
sköldkörtelfunktionen förbättras eller om man har akut binjureutmattning
som överväldigar sköldkörteln.
Genom att ta reda på vilken komponent som är dominant under
läkeperioden kan rätt behandling prioriteras med rätt naturligt stöd vid
rätt tidpunkt. Självhjälp eller den standardiserade "shotgun"-metoden
utan noggrant övervägande av körteldominans och uppföljning av förloppet
leder ofta till fördröjd eller utebliven läkning.
Översättning: Helene Sandström
Den här förkortade versionen har översatts med tillstånd av Dr. Michael Lam ("författaren") för Näringsmedicinsk Tidskrift.
Författaren har inget ansvar för översättningens riktighet, utan
ansvaret ligger helt på översättaren. Originalartikeln finns att läsa
på engelska i oförkortad form på www.DrLam.com
This abridged version is translated in full with permission of
Dr. Michael Lam (the “Author”) by the Swedish Journal of Nutritional and
Functional Medicine. Sole responsibility for the accuracy of the
translation rests with the translator and the Author assumes no
responsibility for the accuracy of translation. The original complete
unabridged article in English can be viewed at www.DrLam.com
Michael Lam, leg. läkare och medlem i American Board of Anti-Aging Medicine, är specialist inom preventivmedicin.
Han är författare till ett stort antal artiklar samt följande
böcker: Five Proven Secrets to Longevity, How to Stay Young and Live
Longer, Estrogen Dominance – Hormonal Imbalance of the 21st Century och
Beating Cancer with Natural Medicine.
Svenska läkare som behandlar ”hypotyreos typ 2” av Mats Reimer
Mats Reimer är barnläkare i Mölnlycke. Bloggen diskuterar ofta alternativmedicin i svensk sjukvård, men också pediatriska frågor som allergi eller neuropsykiatri och evidensen för vården i vardagen.Följ hans blogg på http://www.dagensmedicin.se/blogg/mats-reimer/svenska-lakare-som-behandlar-hypotyreos-typ-2/
Alla läkare har fått utbildning om diabetes mellitus typ 2. Men de flesta svenska läkare har aldrig hört talas om hypotyreos typ 2. De som hört om det har förmodligen blivit presenterade för diagnosen av någon patient som ställt den på sig själv och önskat behandling trots normala värden på TSH och fritt-T4.
Jag har letat på nätet och hittat en finsk och ett fåtal svenska läkare som trots en avsaknad av vetenskapliga studier ändå tror att diagnosen hypo2 finns. (Antal artiklar i trovärdiga tidskrifter är lika med noll.)
Vad jag förstår motiverar dessa kollegor diagnosen enbart med patientens rapporterade symtom, eller genom att klämma på överarmen och upptäcka vad man anser vara myxödem, eller genom att sända prover till Scandlab för en urinanalys av T3/T4 för 1895 kronor. (Detta är inget prov som används av sjukhusens endokrinologer).
En del läkare laborerar med egna normalgränser på TSH, och betraktar värden över 2,5 som för höga. Jag har fått lära mig att när en kvinna med riktig hypotyreos (”typ 1”) blir gravid skall man helst dosera upp Levaxin och sikta på TSH under 2,5 för att vara helt på den säkra sidan så att fostrets hjärna garanterat inte får för lite hormon. Men det är inte denna låga gräns som används när man skall ställa diagnosen i första vändan.
Bo Wikland som har mottagning på Läkarhuset vid Hötorget lär enligt intervju på en nättidning anse 2,5 som normalgränsen för TSH, och rapporterar patienten symtom förenliga med hypotyreos rekommenderar han att man går vidare med antikroppsanalyser och/eller finnålsbiopsi även vid normala TSH. Hittar man där något tecken till autoimmunitet skulle det motivera behandling, som hos denna patient som skrev på ett nätforum 2009-04-02:
”Efter en allmän genomgång av vissa symptom och blodtrycksmätning gick vi igenom blodproverna som togs förra gången på Sophiahemmet. Det visade sig att alla prover var normala... förutom att antikroppar (Tg-ak) hade ett värde på 100 där referensen är <4,1! Får jag säga YES!?
Enligt Bo's uppgift menar Socialstyrelsen att man aldrig sätter in Levaxin om TSH, f-T4, f-T3 är inom referensramen, och om jag förstod rätt oavsett symptom. Bo verkar vara av annan åsikt (vem är förvånad), och menar på att förhöjda värden av antikroppar ändå tyder på att något är fel. Det var väl på något sätt motiveringen till att skriva ut Levaxin på prov under 6 veckor för att se om jag känner mig bättre.”
Enligt professor Ernst Nyström som skriver på Internetmedicin är det uppåt 20 % av friska kvinnor som har anti-TPO medan ”bara” 2-3 % utvecklar hypotyreos. Påvisbara autoantikroppar är inte nödvändigtvis förenat med sjukdom. Anti-TG (tyreoglobulin) tycker Nyström inte är indicerat i hypotyreosutredningen, anti-TG mäts vad jag förstår främst när man vill säkert bestämma TG-nivån vid uppföljning av tyroideacancer (men jag kan har fel, det är inget prov jag brukar ta på någon av mina patienter).
En del svenska patienter som inte kan få sin vanliga doktor att tro på hypotyreos, eller som inte kan få doktorn att skriva ut torkad svinsköldkörtel istället för Levaxin vänder sig till en läkare i Finland. Karin Munsterhjelm i Ekenäs är allmänläkare, men verkar delvis utanför skolmedicinen med behandling av amalgamsjuka, elallergi, hypotyreos typ 2 och en tro på ortomolekylärmedicin (dit hon vad jag förstår räknar svinsköldkörtel).
Enligt Helsingborgs Dagblad finns en allmänläkare i Ängelholm som berättar att hypotyreos är en folksjukdom och refererar till uppgifter om att 40-50 % av befolkningen i USA lider av för låg ämnesomsättning. Antingen ” hypotyreos typ 1, som kan fastställas med blodprov, eller den mer dolda varianten, typ 2 som inte syns i blodtester på grund av att felet ligger på cellnivå ”.
Samma tankar framförs av en professor Karl E Arfors: ”Värdet på TSH gäller kanske vid primär hypotyreos – men icke vid hypotyreos typ 2 – som är ett omvandlingsproblem i den perifera vävnaden – när vanligen inte tillräckligt T3 bildas.” Professor Arfors verkar mena att hälften av Sveriges kvinnor över 40 år borde få tillskott av tyroideahormonet T3. Arfors tror jag inte jobbar kliniskt, och den antroposofiske läkaren Einar Berg får inte längre skriva några recept, men han föreläser åt Scandlab om hypotyreos typ 2.
En av de svenska läkare som däremot ofta behandlar hypo2 är Britt-Marie Toregard som sadlat om från kosmetisk kirurgi och botox till att behandla upplevda hormonproblem. Enligt vad hon berättat för Olle Haglund hade hon för ett år sedan ställt diagnosen hypo2 på runt 150 patienter (de flesta med helt normala värden på TSH) och hjälper inte behandling med T4 lägger hon till T3. Skulle inte det hjälpa ”kan det bero på att binjurebarksfunktionen är för låg” och då läggs lite kortison till. Och hjälper inte det heller kan patienten vara utsatt för ”en möjlig toxisk inverkan av miljögifter och därför behöva någon form av detoxifiering”.
T3/T4 och kortisol är livsnödvändiga hormoner och har man allvarlig brist på dem blir man svårt sjuk. Men även för höga nivåer av dessa hormoner leder till sjukdom, så att ordinera Levaxin eller Prednisolon kan faktiskt vara farligt. Jag förstår att de ”hypo2-patienter” som söker en förklaring till sin trötthet och andra symtom inte mår bra, och att de inte känt sig hjälpta av tidigare läkare som inte hittat något fysiskt fel. Men att ge dessa patienter hormonpreparat på lösa boliner är inte att handla enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Man kanske till och med skulle kunna likna det vid vanvård?